Helgen blev hyffsat lugn, fredags blev det hemmafest hos david strömberg. Det var trevligt men som vanligt dog festen ut när alla drog till stadt, för att kompisarna var där eller det är ju faktiskt fredag eller vilken bortförlklaringt konstigt nog många ändå var tvugna att ha. Lördag blev lugn jag och joel tittade förbi oliva och agerade fyllechaffis och drog sedan hem och kollade på band of brothers, en sjukt bra serie som handlar och andra världskriget och man känner verkligen med dom som blev tvungade eller kännde sig manade att riskera sina liv i ett helt sjukt krig. Söndag var så lugn den kunde bli med film, mat och sömn.

Men så vaknar man idag och känner en sjuk ångest för att behöva gå till skolan eller jobbet.
Det är konstigt det där, hur vi mesta tiden av våra liv ska jobba och tjäna pengar för att få ett drägligt liv för att sedan bli gamal och pensionär och knappt inte ha några pengar kvar. Först skolan där man hela tiden känner en press för att få så bra betyg som möjligt för att kunna få ett så bra jobb som möjligt, är inte föräldrarna nöjda med sina egna jobb kommer pressen att bli större på deras barn, jag menar om dom pluggar riktigt, riktigt mycket kanske dom kan bli läkare eller något annat välbetalt status jobb vare sig man vill eller inte. Det är sjukt det där, men det värsta är dom där som vet att dom fastnat, att dom inte trivs med sitt jobb, har inte riktigt varit ute i världen och bor i den lilla staden de en gång föddes i, dom människorna finns och de flesta av dom kan sitta och ha ångest över det, men är för rädda för att bryta upp från något som är hyfsat ok och tjänar hyfsat mycket pengar, man vågar inte ta några risker, tänk om man inte lyckas, vad ska alla andra säga?
Som joel sa: frihet är inte att ta sig till jobbet varje morgon bland morgontrötta människor för att sedan ta sig hem bland eftermiddags sura, sen kunna komma till affären för att välja mellan tio olika märken av samma vara. frihet är en sinnestämmning, inget annat..

Nej, känner man att man fastnad GÖR NÅGOT. Det här är egentligen ingenting jag borde sitta och tänka på jag menar jag går ju faktiskt fortfarande i skolan och har den pressen på mig. Men snart kommer studenten och vad ska jag göra sen? komma ut i en arbetslöshet där fazer är ett framsteg. Nej det löser sig nog till det bästa och jag vet att jag är kapabel till och att också göra det mesta för att inte hamna där. Tack för mig.